Hey Mamma.
Idag var jag vaken innan 6.
Jag har vaknat tidigt nästan varje dag fast att jag lagt mig sent. Min tidsuppfattning är förfärlig. Jag vet inte vilken dag det är. Men jag älskar ju tidiga mornar, det vet du. Jag går på autopilot. Känns som att jag är vaken före alla andra, som att jag har ett försprång.
Men dessa dagar har vart så långa, men jag är både trött men full i adrenalin. Det känns som att jag inte har tid för något, fast att jag inte gör något.
Jag gick till kyrkan idag.
Först gick jag till Anette på begravningsbyrån, sedan ica och handlade några äpplen, sedan gick jag till Mormor och Morfars gravsten. Där satte jag mig på marken och grät.
Jag skulle träffa Ullis, du vet Ulrika som jobbar i kyrkan. Vi pratade och tände ett ljus för dig. Sen gick jag hem och mötte Barbro och Kjell som var och hälsade på, sen kom Lina och vi åkte och köpte fler flyttkartonger.
Sen fick jag äntligen vara lite ensam igen.
Men ensamheten gick över i att känna mig ensam, och jag blev ledsen och grät igen.
Jag blev mest ledsen av tanken att aldrig få ringa till dig. Tala med dig. Du vet - ett snabbt telefonsamtal på lunchen när du berättar vad du köpt på Willys och jag berättar om mina dagliga bravader för att försöka göra dig stolt över mig.
Jag kommer inte ens kunna ringa dig för att berätta vad våra gemensamma vänner har sagt.
Du kommer aldrig tala med mig något mer.
Jag känner mig ensam. Jag vet att jag har människor runt omkring mig. Men det var alltid du och jag mot världen, och nu är det bara jag kvar. Det känns ensamt.
Idag var tung.
0 kommentar(er)
