Hey Mamma.
Det har gått nästan 5 hela dagar sedan jag fick reda på att du är död.
Det har gått 9 dagar sedan du dog.
Allt är surrealistiskt.
Jag har folk runt omkring mig hela tiden.
Allt började på Londons flygplats.
Jag hade precis landat från Los Angeles (LAX) på Heathrow. Jag hade blivit lite fundersam eftersom du inte hade läst mitt meddelande som jag hade skickat på Facebook. Du hade skickat ett meddelande på fredag kväll klockan 22.40 och jag svarat på lördag klockan 06.10 men samtidigt tänkte jag att du kanske var påväg hem från din semester i Portugal eller kanske fått telefonen stulen.
Men efter den 11 timmar långa flygturen när jag slog på telefonen såg jag ett meddelande från AK, din kollega. Hon skrev att jag skulle höra av mig. AK har aldrig skrivit till mig på facebook tidigare. Jag svarade och frågade om något hänt, men hon svarade inte på frågan och skrev att hon var i närheten av Arlanda och kunde ge mig skjuts.
Jag fick en dålig känsla.
Jag ringde Sanna som var i Ludvika, hon fikade med Lina på bergslagskonditoriet. Jag försökte tala högt om min oro för att få den att försvinna. Sanna lugnade, och gav telefonen till Lina som sa att hon kunde ta bilen förbi ditt hus och knacka på för att ta en fika. Du och Lina hade ju fikat tidigare förra veckan. Jag blev lugn, fast att hon senare skrev att du inte verkade vara hemma.
Jag valde att tänka på annat, och väl framme på Arlanda, 20 minuter tidigare än förväntat, cirka 23.30 på tisdag 2019-04-23 gick jag ut för att möta AK. Jag bara väntade på att hon skulle berätta vad som hänt. Hade du blivit sjuk? Hade du gjort illa dig? Hade du tappat telefonen?
AK såg på mig, hennes rörelser var långsamma och jag förstod att det var någonting negativt.
Sedan blev allting som i en Beckfilm. AK berättade att jag skulle få tala med någon och vi fick bakom ett hörn där det stod två poliser, en man och en kvinna i sina polisuniformer. När jag såg dom stängde jag av. Jag tänkte hundra olika tankar, funderade till och med om jag hade gjort någonting olagligt och om det var därför dom var här. Men samtidigt visste jag redan.
De var ganska sakliga.
"Din mor har avlidit. Under sin vistelse i Portugal"
Kroppen reagerade automatiskt och mina ögon kunde inte sluta producera tårar. Men du vet att jag har svårt att gråta. Så mitt ansikte var som gjort av sten. Jag snyftade men var helt iskall. Lyssnade på vad de sa och visste inte vad jag annars skulle göra. Bita ihop.
Du var på en weekend i Portugal, det visste jag,
men att du skulle dö cirka 4 månader innan du äntligen skulle gå i efterlängtad pension som du talat så mycket om, 3 månader innan vår gemensamma resa till Kina som du skulle visa mig, 1 månad innan du skulle få se mig ta min kandidatexamen i ekonomi.
Resten är en lång historia.
Dessa 5 dagar känns som flera månader.
Jag har vart, och jag är i ett vakuum, men vet inte heller hur jag ska ta mig ur det.
Jag tänker att om jag håller dig uppdaterad, kanske jag behåller förnuftet, kanske inte.
Jag ville bara säga, hej.
0 kommentar(er)
