Jag vet inte riktigt varför det har blivit såhär, men jag känner en otroligt stor ovilja jämemot mitt jobb. Jag säger hela tiden att jag älskar mitt jobb, men det är nog inte sant. Det är nog någonting som jag bara är väldigt van att säga. Jag känner mig trängd uppifrån och ett löjligt hiearki krig som jag inte uppskattar alls. Jag vill inte att någon ska säga till mig vad jag ska göra eller prioritera - jag känner mig oftast överlägsen dessa och tycker mig veta bäst. Det känns ibland som en dragkamp.
Känner som ett litet barn som bara vill lägga mig ned och skrika på marken. Jag känner mig tvär och vrång.
Jag kommer ihåg att jag brukade ringa dig och spy ur min frustration - och allt brukade bara kännas lite bättre då, även om det bara var för en stund. Ibland höll du med, ibland sa du att jag bara skulle skärpa till mig. Förlåt att jag inte hade samma tålamod med dig - jag förstår nu när jag ser tillbaka att du kanske faktiskt bara behövde spy ur dig likt som jag gjorde.
Jag tänkte även på dig igår. Jag laddade ned Duelingo appen som man tränar språk på, jag slungades tillbaka till min pågående level och jag mindes hur vi satt i bilen och jag hade appen och jag skröt om vilken bra koll jag började få. Vi åkte där vid Willys mot ICA. Det gjorde lite ont i magen av minnet av någon konstig anledning. Kanske det är faktumet att det påminner om att du är död. Om att du inte finns längre. Att vi aldrig mer kommer åka i bilen den där vägen eller tala om något så banalt som en språkapp och vad "toalett" heter på spanska.
Jag tror jag börjat tina upp lite mer nu. Jag förstår nog fortfarande inte riktigt vad som har hänt, men däremot så har jag närmare till gråt av exempelvis minnen. Mest när jag skriver det jag tänker, jag har fortfarande svårt att impulsivt brista ut i gråt av en tanke - men när jag skriver ned tanken så blir det mer påtagligt och jag lyckas gråta, eller i alla fall känna hur det bränner bakom ögonen.
Jag längtar bort härifrån. Långt långt bort. Ett annat liv. Jag flyttar snart till Kalifornien, kan du fatta? Det är nog en överlevnadsmekanism, för jag känner just nu att jag skulle gå under om jag stannade här i den vanliga vardagen utan dig. Inget har förändrats förutom att du inte finns - vilket förändrat allt, för mig.
Jag ser så mycket fram emot att vara i solen, gå runt på stränderna, höra språket, få nya vänner och bekantskaper och få uppleva en ny kultur. Värmen.
Jag kommer kunna låtsas vara vem jag vill, jag kan nästintill glömma bort det svenska språket, jag skulle kunna byta efternamn. Jag hoppas på att träffa min livs kärlek - om jag inte redan funnit det i Moses, hos en välbärgad, underbar själ som jag gifter mig med och får stanna i staterna för alltid. Jag vill starta mitt egna bolag för att slippa vara vrång mot H&Ms autoritet.
Jag tänkte i alla fall skapa mitt alter ego, jag vill bara hitta ett bra namn - vem är jag, mitt alter ego, mitt officiella konto för alla att se? Jag tänkte att detta alter ego kan ha en lycklig instagram , en youtubekanal kanske? Bli ett märke. Vilket namn ska jag ta tycker du?
0 kommentar(er)
